Tankestund

Ibland när man är ensam eller bara har en stund för sig själv kan man ha en förmåga att tänka lite extra. Vad som händer runt omkring en, hur livet ser ut eller om man har tittat på en film och lever sig in i den ordentligt. Nu handlade det inte om någon film för min del utan en dokumentär på TV4 fakta, min favoritkanal. Kom in på kanalen i går kväll och de visade en dokumnetär om Tsunamin. Denna otroligt förödande, hemska och onskefulla djävul. Jag har sett flera avsnitt om detta, läst överlevandes böcker och har nog ändå inte förstått hur i helvete det finns överlevare överhuvudtaget. Och att de kan leva vidare när de förlorat allt de äger och har, sina nära och de allra käraste närmast hjärtat. Jag beundrar dessa människor.
Inte ska man då klaga över att man slog i foten på altantrappan som jag gjorde häromdagen. Blodvite uppstod och vad fick jag göra? Jo...sätta på ett litet plåster. Ett enda litet plåster på ett sår som knappt kunde ses med blotta ögat. Aj. Tänk då en kropp som forslats runt i ett virrvarr av bråte, bilar, döda kroppar, träd och grus. Där behövs det mer än ett plåster, om det finns något kvar att sätta ett plåster på. Allt blir så påtagligt när man ser dessa dokumentärer, och jag kan ju inte låta bli heller...tårarna rinner och man tänker på vad man själv hade gjort om det var jag som hade varit där. Förmodligen inte varit lika modig och envis som de jag läst om. Både Pigge Werkelin och Malin Sävstam har skrivit varsin otrolig bok. Helt vanliga personer som råkade vara på fel ställe en morgon i december. Tänk vilken vändning livet kan ta på bara sekunder.

Ta vara på tiden, njut! Ta vara på kärleken, kramas!